Nu när det är lite skönare kvällar ute och man kan vara ute längre, fascineras jag av hur kvällsljuset reflekterar mina kanter och skuggor och vinklar i ansiktet. Som jag skrev vid ett tidigare tillfälle tycker inte jag att det är självupptaget med selfies. Det är fortfarande ett sätt att lära känna mitt ansikte. När jag var liten såg jag mer ut som en Quasimodo, ni vet Ringaren i Notre Dame – boken. Min sneda mun var hiskeligt sned och ful pga CP-skadan. Därför är det intressant för mig att se hur lite det syns nu för tiden att jag har en sned mun. Det märks nog mest när jag sjunger. Tur att jag sjunger bra så att jag inte skrämmer bort folk med sången i alla fall!
Det är också intressant att fota sig själv ur olika vinklar, för leendet blir liksom olika beroende på hur jag håller kameran. Hur jag vrider ansiktet och hur mycket jag ler. Ett spännande fenomen tycker jag. Tack vare seliferna har jag också kunnat lära mig att bli mer nöjd med mitt utseende. Jag hoppas att jag kan få fler att inspireras av mina selfies. Till er som liksom jag, har ett unikt utseende våga gå ut och fota. Världen behöver det unika och annorlunda nu mer än någonsin.
Att fota sig själv i olika ljus har jag märkt är bra för mitt självförtroende. Jag lär mig hur jag ser ut i olika situationer och sammanhang. Så det är bra även med de dåliga korten. Sedan får man inte glömma bort att leva och njuta av dygnets alla ljus. Inte bara se det genom kameran. I mitt fall stärker det som sagt självförtroendet att fota selfies. Jag använder minimalt med smink för det är ljuset som jag vill ska framhäva mitt ansikte. Kom ihåg… jag är bara en glad amatörfotograf som lär mig nya saker hela tiden genom att fota så mycket som möjligt.